Att navigera i det regelverk som styr energisektorn kan vara en utmaning, men det är avgörande för att säkerställa att energigemenskapens verksamhet är laglig och hållbar. Lagarna reglerar bland annat tillståndskrav, nätanslutningar, skatter, avgifter samt hur energin får produceras, lagras och distribueras. Här presenteras de viktigaste lagarna och förordningarna som berör energigemenskaper. Genom att förstå dessa regelverk får du en tydligare bild av vad som krävs för att genomföra dina planer och hur du kan agera inom de ramar som lagstiftningen sätter upp.
Det här avsnittet kommer att gå igenom:
Lagar och förordningar är inte statiska och det här kapitlet kan därför förändras.
Energimarknads- direktivet
Energimarknadsdirektivet (EU) 2019/944 är en del av EU:s lagstiftning för att skapa en integrerad, konkurrensutsatt och hållbar elmarknad. Direktivet syftar till att stärka konsumenternas rättigheter, förbättra flexibiliteten och säkerställa rättvisa villkor för alla aktörer på elmarknaden.
Direktivet fastställer regler för elproduktion, distribution, lagring och leverans, och innehåller bestämmelser om energigemenskaper, som gör det möjligt för privatpersoner, företag och lokala samhällen att producera, konsumera och sälja sin egen el.
Medlemsstaterna måste säkerställa att energigemenskaper kan delta på elmarknaden på lika villkor, utan onödiga hinder eller diskriminering. Målet är att främja en decentraliserad och hållbar energiproduktion där konsumenterna blir aktiva deltagare i energiomställningen.
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944, även känt som elmarknadsdirektivet, fastställer gemensamma regler för produktion, överföring, distribution, energilagring och leverans av el inom Europeiska unionen. Syftet är att skapa en integrerad, konkurrensutsatt, konsumentorienterad, flexibel, rättvis och transparent elmarknad.
En central komponent i direktivet är erkännandet och främjandet av medborgarenergigemenskaper. Dessa definieras som juridiska personer som:
- Baserar medlemskap på frivilligt och öppet deltagande.
- Kontrolleras av medlemmar eller aktieägare som är belägna i närheten av gemenskapens energiprojekt.
- Har som huvudsyfte att erbjuda miljömässiga, ekonomiska eller sociala fördelar till sina medlemmar eller det lokala området, snarare än finansiell vinst.
Medborgarenergigemenskaper tillåts:
- Producera, konsumera, distribuera, lagra och sälja el.
- Tillträda alla elmarknader, antingen direkt eller genom aggregering.
- Deltaga i flexibilitets- och energitjänstemarknader.
Direktivet kräver att medlemsstaterna säkerställer att regleringsramarna möjliggör för medborgarenergigemenskaper att verka på marknaden på ett icke-diskriminerande sätt. Detta inkluderar att undanröja hinder och säkerställa att dessa gemenskaper inte utsätts för oproportionerliga avgifter eller administrativa bördor.
Förnybarhets- direktivet
Förnybarhetsdirektivet 2023/2413 är en uppdatering av EU:s tidigare direktiv om främjande av energi från förnybara energikällor. Det nya direktivet höjer EU:s bindande mål för andelen förnybar energi i den totala energiförbrukningen till minst 42,5 % senast 2030, med en ytterligare vägledande ambition att nå 45 %.
För att uppnå dessa mål kräver direktivet att medlemsstaterna identifierar områden med potential för förnybar energiproduktion och distribution. Inom dessa områden ska så kallade accelerationsområden pekas ut för att påskynda tillståndsprocesser och underlätta utbyggnaden av förnybar energi.
Direktivet inför också skärpta hållbarhetskriterier för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen för att säkerställa minskade växthusgasutsläpp och hållbar produktion.
Renewable Energy Communities (REC) i Förnybarhetsdirektivet 2023/2413
I Förnybarhetsdirektivet 2023/2413 ges ett stärkt ramverk för Renewable Energy Communities (REC), vilket är initiativ där privatpersoner, företag och lokala aktörer gemensamt producerar, konsumerar, lagrar och delar förnybar energi.
Direktivet uppmuntrar medlemsstaterna att främja och underlätta etableringen av sådana energigemenskaper genom att:
- Skapa rättvisa och icke-diskriminerande regler som gör det enklare att producera och använda egen förnybar energi.
- Förenkla administrativa processer och tillståndsförfaranden för småskaliga lokala energiprojekt.
- Säkerställa att energigemenskaper får tillgång till stödsystem och finansieringsmöjligheter.
- Möjliggöra deltagande på energimarknaden genom flexibilitetstjänster och energidelning.
Målet med REC är att stärka lokalsamhällen genom att ge dem större kontroll över sin energiförsörjning, öka andelen förnybar energi i systemet och bidra till att uppfylla EU:s klimat- och energimål.
Ellagen
Sammanfattning av Ellagen (SFS 1997:857)
Ellagen är den svenska lagstiftning som reglerar produktion, överföring och handel med el i Sverige. Syftet med lagen är att säkerställa en trygg, effektiv och miljömässigt hållbar elförsörjning samt att skydda konsumenternas intressen på en konkurrensutsatt elmarknad.
Huvudområden i ellagen:
1. Elmarknadens struktur och aktörer
- Elmarknaden är uppdelad i tre huvudsakliga delar:
- Produktion: Företag som producerar el från exempelvis vattenkraft, vindkraft och kärnkraft.
- Elhandel: Företag som köper och säljer el till slutkonsumenter.
- Elnät: Elnätsföretag som ansvarar för transport av el och har en reglerad monopolverksamhet.
- Lagen fastställer krav på rättvisa och icke-diskriminerande villkor för tillträde till elnätet.
2. Nätverksamhetens reglering
- Elnätsföretag är skyldiga att tillhandahålla elöverföring på ett säkert, effektivt och skäligt sätt.
- Nätverksamheten är monopolreglerad och övervakas av Energimarknadsinspektionen (Ei), som granskar avgifter och kvalitet i elöverföringen.
- Avgifterna ska vara skäliga och icke-diskriminerande.
3. Anslutning till elnätet
- Alla har rätt att ansluta sig till elnätet, förutsatt att de betalar anslutningsavgift enligt fastställda principer.
- Elnätsföretagen är skyldiga att upprätthålla god leveranssäkerhet och skyndsamt ansluta nya kunder.
4. Konsumentskydd
- Konsumenter har rätt till tydlig information om priser och avtalsvillkor från elhandelsföretagen.
- Ellagen reglerar vad som gäller vid elavbrott, inklusive skyldighet för elnätsföretag att ge ersättning vid längre avbrott (mer än 12 timmar).
- Konsumenter har rätt att byta elhandlare utan onödiga kostnader eller hinder.
5. Energimätning och rapportering
- Alla elanvändare ska ha en elmätare som registrerar förbrukningen, och mätvärden ska rapporteras till både elhandelsföretag och kunder.
- Avräkning av elförbrukning ska ske korrekt och transparent.
6. Elhandel och konkurrens
- Elhandelsföretag ska verka på en konkurrensutsatt marknad, där konsumenter fritt kan välja leverantör.
- Marknaden övervakas för att förhindra oschysst konkurrens och missbruk av dominerande ställning.
7. Förnybar energi och energieffektivisering
- Ellagen stödjer integrationen av förnybar energi i elnätet och möjliggör anslutning av småskaliga producenter, exempelvis solcellsanläggningar.
- Lagen innehåller bestämmelser för att främja energieffektivitet och hållbara energisystem.
8. Sanktioner och tillsyn
- Energimarknadsinspektionen har tillsynsansvar och kan utfärda sanktioner eller förelägganden om företag bryter mot ellagen.
- Elnätsföretag kan bli skyldiga att betala böter eller kompensera kunder vid brister i leveransen.
Elförordningen
Elförordningen (2013:208) är en svensk förordning som kompletterar bestämmelserna i ellagen (1997:857). Den innehåller detaljerade regler för tillämpningen av ellagen och specificerar ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter och aktörer inom elmarknaden.
Huvudsakliga punkter i elförordningen:
- Nätmyndighetens roll:
- Energimarknadsinspektionen (Ei) utses som nätmyndighet och ansvarar för att handlägga frågor enligt elförordningen.
- Ersättning vid inmatning av el:
- Förtydligar hur ersättning till producenter ska beräknas när de matar in el på elnätet, med fokus på minskade energiförluster och reducerade avgifter för nätinnehavaren.
- Föreskriftsrätt:
- Ger Ei befogenhet att meddela föreskrifter om offentliggörande av villkor, informationsskyldighet för elleverantörer och innehåll i övervakningsplaner.
Det är viktigt att notera att elförordningen har genomgått flera ändringar sedan dess ikraftträdande. Flera paragrafer har upphävts eller justerats, vilket innebär att vissa tidigare bestämmelser inte längre är aktuella. För den mest aktuella och detaljerade informationen rekommenderas att konsultera den senaste versionen av elförordningen på Sveriges riksdags webbplats.
Elsäkerhetslagen
Elsäkerhetslagen (2016:732) trädde i kraft den 1 juli 2017 och syftar till att främja hög elsäkerhet samt minska risken för att el orsakar person- eller sakskada.
Huvudpunkter i elsäkerhetslagen:
1. Tydligare ansvarsfördelning
- Elinstallationsföretag har huvudansvaret för att elinstallationsarbete utförs säkert och enligt gällande regler.
- Företagen ska ha ett egenkontrollprogram som säkerställer att arbetet utförs korrekt och av personer med rätt kompetens.
2. Auktorisation av elinstallatörer
- Endast auktoriserade elinstallatörer eller personer som omfattas av ett företags egenkontrollprogram får utföra elinstallationsarbete, med vissa undantag.
- Elsäkerhetsverket ansvarar för att besluta om auktorisation för elinstallatörer efter ansökan.
3. Registreringsplikt för elinstallationsföretag
- Företag som utför elinstallationsarbete på någon annans anläggning måste anmäla sin verksamhet till Elsäkerhetsverket.
- Denna registrering underlättar tillsyn och ger konsumenter möjlighet att kontrollera att företaget är behörigt.
4. Stärkt konsumentskydd
- Lagen syftar till att stärka konsumenternas ställning genom att säkerställa att elinstallationsarbete utförs av kompetenta och auktoriserade yrkespersoner.
- Konsumenter kan enkelt verifiera ett företags behörighet via Elsäkerhetsverkets register.
5. Effektivare tillsyn
- Elsäkerhetsverket har fått utökade befogenheter att utöva tillsyn över elinstallationsföretag och säkerställa att de följer lagen.
- Myndigheten kan vidta åtgärder mot företag som inte uppfyller kraven, vilket ökar säkerheten för både konsumenter och samhället i stort.
Sammanfattningsvis innebär elsäkerhetslagen en modernisering av regelverket kring elinstallationer i Sverige, med fokus på tydligare ansvar, högre säkerhet och bättre skydd för konsumenter.
IKN-Förordningen
IKN-förordningen reglerar undantag från kravet på nätkoncession, vilket innebär att vissa elledningar och elnät kan dras och användas utan särskilt tillstånd. Den innehåller en fullständig lista över vilka typer av elledningar som omfattas av dessa undantag, exempelvis ledningar inom en fastighet eller ett bostadshus.
Undantagen enligt IKN-förordningen gäller automatiskt, vilket innebär att nätkoncession inte behövs om en elledning faller inom någon av de specificerade kategorierna. Om det råder osäkerhet om en viss installation omfattas av undantagen, finns möjlighet att begära ett bindande besked från Energimarknadsinspektionen (Ei). Det är dock inget krav att göra detta, men utan ett bindande besked är det innehavaren av elledningen som bär ansvaret och risken om det visar sig att nätkoncession krävs.
IKN-förordningen lämnar inget utrymme för individuell skälighetsbedömning – en elledning måste tydligt omfattas av ett angivet undantag för att nätkoncession inte ska krävas. Om en elledning inte omfattas av undantagen kan det krävas antingen en ny anslutning till ett nät med nätkoncession eller att en nätkoncession söks för den aktuella installationen.
Fastighetsägarens ansvar
Om en nätkoncession krävs, är det fastighetsägaren som ansvarar för att anslutningen till elnätet följer ellagens krav och att rätt tillstånd finns på plats.
Internt nät – huvudregeln för undantag
För att en elledning ska kunna undantas från kravet på nätkoncession måste den utgöra ett internt nät. Det innebär att ledningen används för överföring av el för egen räkning inom en fastighet eller anläggning. Detta framgår av 2 § IKN-förordningen och är en central princip för undantagsreglerna.
På ett internt nät som används utan stöd av nätkoncession i enlighet med denna förordning (2022:1391Länk till annan webbplats.) får överföring av el för någon annans räkning endast ske i enlighet med 23 och 24 §§.
Överföring av el för någon annans räkning
Endast i vissa fall är det tillåtet att överföra el till andra (4 § IKN-förordningen). Dessa finns beskrivna i 23–24 §§ i förordningen. Men överföringen måste ske åtminstone delvis till den som är innehavaren av ledningsnätet för att det ska räknas som ett internt nät.
Överlåtelse av driften av ett internt nät
Det är möjligt att ge någon annan i uppdrag att ansvara för driften av ett internt nät. Det framgår av 3 § i IKN-förordningen.
Om någon annan än innehavaren av en ledning eller ett ledningsnät ansvarar för driften anses fortfarande överföringen av el ske för egen räkning.
Om exempelvis ägaren av en industrianläggning låter någon annan sköta driften av det interna nätet inom industrianläggningens område så är det fortfarande samma juridiska person som har industrianläggningen och det interna nätet.
Om ägaren av industrianläggningen i stället överlåter äganderätten till det interna nätet till ett annat företag kommer däremot den nya innehavaren av nätet att överföra el för någon annans räkning, och nätet omfattas då inte av undantaget från kravet på nätkoncession.
Att driften av ett internt nät överlåts påverkar inte nätkoncessionshavarens ensamrätt till överföring av el för någon annans räkning inom koncessionsområdet eller dennes möjligheter att bygga ut lokalnätet